Smältningen av låg-ferrolegeringar med hjälp av deglar började omkring 1860. Senare utvecklades smältningen av ferromangan och ferrokisel med mindre än 12 % kiselinnehåll med hjälp av masugnar. Mellan 1890 och 1910 började tillverkningen av ferrolegeringar med elektriska ljusbågsugnar i Frankrike. H. Moissan genomförde systematiska experiment på svår-att-reducerande element med hjälp av ljusbågsugnar, och PLTH Roult tillämpade det på industriell produktion. På den tiden användes koks och träkol som reduktionsmedel för att reducera de relevanta malmerna, och produkterna var för det mesta högt{15}}kol.
Efter 1920, för att möta behoven för utvecklingen av hög-kvalitetsstål och rostfritt stål, började ett nytt steg av ferrolegeringsproduktion med låg-kolhalt. Å ena sidan, baserat på den aluminiumtermiska process som föreslogs av K. Goldschmidt 1898, utvecklades smältningen av vissa kol-fria ferrolegeringar och rena metaller med den aluminiumtermiska processen; å andra sidan utvecklades en raffineringsmetod för desilikering för att oxidera kiselinnehållande legeringar i en elektrisk ugn. På grund av den höga produktionskostnaden för den aluminotermiska processen, användes desilikeringsraffineringsmetoden mer allmänt. Än idag raffineras ferromangan med medel-kol, låg-kol och ultra-låg-kolhalt ferrokrom, ferromangan med medel-kol och låg-kolkol samt metalliskt mangan med denna metod. Den heta-blandningsmetoden för raffinering av ferrokrom innebär att man blandar flytande malm och kalksmälta med en kisel-kromlegering genom varmblandning för att påskynda reaktionen; detta är en vidareutveckling av raffineringsmetoden för desilikat. Dessutom används elektrolys för att producera rena legeringstillsatser (som metalliskt mangan), och vakuumavkolning används för att producera ferrokrom med ultra-lågt-kol med extremt låg kolhalt. Under senare år har också metoder för att förädla ferrokrom och ferromangan med hjälp av ren syreblåsning utvecklats.
